Jag är själv uppvuxen på en gård. Mer eller mindre. Mina morföräldrar hade bondgård när de levde. Det fanns bland annat grisar på gården. Grisar som hade det bra, eller... Mycket bättre än de som har visats i media. De som plågas och tvingas trampa runt bland sina döda vänner som de dessutom är tvingade att äta av bara för att deras ägare inte orkar mata dom. Eller så är de så jävla snåla att de vägrar köpa riktigt foder till sina nöffar. Inte vet jag, men jag har god lust att låta dessa människor leva precis så som deras djur gör. Fy fan för dom.
Grisarna som mina morföräldrar hade levde ett kanonliv. De hade gott om plats, de fick tjocka lager halm i båsen, mycket mat och ännu mera kärlek. Varje gång man gick förbi båsen så passade man på att klappa dom, klia dom bakom öronen. De trängdes alltid för att få sin tid. Hur mycket man än hade att göra så fanns det tid till djuren. Jag hoppas verkligen att det finns grisbönder som behandlar sina djur så väl. Som ägnar dom tid och uppmärksamhet. Alla djur förtjänar kärlek, oavsett om det är en hund eller en gris. Eller vad man nu har. Djuren är beroende av oss människor. De kan inte skaffa föda själva, de kan inte hålla rent där de bor. Det är vi människor som har tagit till oss djuren och det är vår förbannade skyldighet att ta hand om dom. Oavsett hur dåligt vi mår.
Jag har läst om bönder som skyller vanvården på psykisk ohälsa. Ja men för helvete! Skaffa hjälp! Be någon komma och hjälpa till i ladugården. Det finns faktiskt hjälp att få! Skit inte bara i djuren. Strunta inte i dom. Djuren förstår väl inte varför de måste leva i sin egen skit.De förstår inte varför de inte får någon mat... Det finns inget att skylla på. Inga ursäkter rättfärdigar djurplågeri. Nä, kan man inte ta hand om sina djur så ska man inga ha. Bättre att sälja dom eller skicka till slakt om man är oförmögen att ta hand om dom.
Så... Nu har jag klagat en stund. Men jag blir inte mindre förbannad för det.
Grisen på bilden har inget med texten att göra.
