Som jag tidigare har skrivit så har jag en hund som älskar snö. Hon är nästan värre än mig. Hann knappt utanför dörren förrän hon gjorde ett jävla ryck och jag såg livet passera revy. Ok, inte riktigt så illa men det var nära att jag drog omkull. Gissa varför? Jo, fröken skulle prompt ner och tugga i sig så mycket snö det bara var möjligt innan jag fick låst dörren. Och helst så långt bort som möjligt. Det är bara början...
Går några meter, kommer till några glashala trappsteg och vad händer då? Jo, vovven gör ännu ett ryckande, jag håller i kopplet för kung och fosterland. Samtidigt som jag försöker återfinna balansen. Lättare sagt än gjort. Skäller lite på hunden och försöker få henne att gå fot men icke. Nosen i backen, full fart framåt och jag efter som en jävla vante. *suck* Då hade vi inte kommit många meter kan jag tillägga.
Väl framme vid vägen så släpper jag efter så hon får gå ner och skita. Tack och lov, enda stunden på promenaden som hon inte försöker slita armarna av mig. När hon väl är klar med skiteriet så gör hon en rivstart utan dess like, längre bort ser jag en bil komma och jag fiskar in henne fort som fan. Hunden gör en kullerbytta och jag skäller lite till. Fortsätter gå, hunden bredvid med nosen i backen tuggandes skitig snö. Kan det verkligen vara nyttigt?
Hade med mig kameran ut men gav upp tanken på fotografering då jag hade fullt upp med yrvädret i andra änden av kopplet. Ordet nej upprepades säkert en sisådär 563 gånger under den korta sträckan. Det slutade med att jag gav upp hela promenaden och släpades hem av en hund. Så nu sitter jag här, armarna hänger kvar i tunna slamsor som riskerar att brista när som helst. Blir det inga mer inlägg så vet ni vad det beror på. En vinterlycklig hund som älskar snö. Och jag klandrar henne inte. ;)
