Jag satt och tänkte på ett mail jag fick, där jag blev anklagad för att vara avundsjuk på en viss person. Det handlade om förhållanden. Hon trodde tydligen att jag var avundsjuk på henne för att hon har ett bra förhållande med sin kille och bla bla bla. Bara skitsnack. Tvärtom, jag är inte avundsjuk. Jag är glad för att hon har träffat en kille som är snäll mot henne och som tar hand om henne. Han är mycket bättre än den tidigare idioten hon träffade.
Själv är jag inte det minsta intresserad av ett förhållande. Jag spyr nästan bara jag tänker på det. Att hänga upp sitt liv på en annan människa gör mig illamående. Jag blir rastlös och får nästan en klaustrofobisk känsla. Det kryper i kroppen och ja, jag kan även känna panik då jag tänker på det. Jag trivs bäst ensam. När jag kan göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Inte ta hänsyn till nån annan. Veta att jag är fri att fatta mina egna beslut utan att nån gnäller. Det är så jag vill ha det!
Jag har haft förhållanden tidigare, ett par gånger har jag till och med varit kär. Det är jättemysigt i början när man är nyförälskad och allt är så där vidrigt puttinuttigt. Man sitter och är fånig, beter sig som en fjortis och ja... Ni vet vad jag menar. Men sen går det över. Och jag tröttnar. Jag får panik och känner mig kvävd. Det perfekta förhållandet för mig är max 3 månader. Sen får det vara nog. Då är det inte roligt längre. Jag gillar att leka, men när det blir vardag så skiter jag i allt. Ignorerar killen eller beter mig illa mot honom så han lämnar mig. Därför kan jag inte ha ett förhållande. Ok?
Anledningen till att jag har blivit så jävla anti är enkel. Jag är trött på att bli sårad och sviken. Jag är trött på att bara få skit hur jag än gör. Jag är trött på att aldrig få nån uppskattning när jag lägger ner hela min själ i ett förhållande för att få det och funka. Jag är trött på att få höra att jag är värdelös och lat. Jag är trött på allt vad killar heter. Så jävla trött att jag till och med lever i celibat! Dessutom äcklas jag av tanken på att vara med en annan människa. Hoppas du förstår mig nu. Annars tycker jag jävligt synd om dig...
Denna person som anklagade mig för att vara avundsjuk har tydligen ingen aning om hur jag tänker, vad jag vill, hur jag ens lever mitt liv. Det enda hon vet är saker som hon kastar i ansiktet på mig utan att ha en aning om varför jag gör som jag gör. Att sen sitta och tala om för mig vad jag ska göra osv... Nä, det är inte vidare smart. Den klyftan som redan fanns mellan oss har blivit gigantisk. Och det är jag själv som har valt det.
Och sen att hon har fått medhåll från andra i min närhet gör bara att jag drar mig undan från dom också. Jag är trött på att ta skit från andra hela tiden. Det börjar liksom bli en vana just nu... Och jag vägrar att ändra på mig för att behaga andra. Det har jag fått nog av ( jag kan kompromissa, men det beror på vad det gäller och vad jag tjänar på det).
