Satt för en stund sedan och läste om vargjakten och kom då att tänka på en jakt jag deltog i för 6 år sedan. Det var visserligen älgjakt men det fanns gott om både björn och varg i det området. Vi befann oss i norra Finland, långt åt helsike ute i skogen. Det var första gången jag var där och hade ingen koll på omgivningen.
Jag och min biologiske far gick sida vid sida genom skogen. Efter en stund tappade vi bort varandra och jag började få panik. Jag hittade inte i markerna och med risk för att möta en björn så var situationen ingen höjdare. Vargen däremot tänkte jag inte på, de angriper inte en människa utan anledning. En varg som ger sig på människor är oftast sjuk eller desperat av hunger. Då det finns gott om mat i naturen så är det sistnämnda mindre trovärdigt.
Iaf, jag fann till slut min faders svarta volvo och blev stående där i nästan 2 timmar. Till slut kom han och jaktledaren. De hade letat efter mig och förstod att jag hade tagit mig tillbaka till bilen. Jag var blöt och kall men väl till mods. Inga dåliga miner här inte. Det var ju spännande! Min far erbjöd sig att köra hem mig men jag nekade, jag ville fortsätta. Som tur var så hade vi extra strumpor och stövlar i bilen. Bara att byta om.
Det här var mitt första möte med en karelsk björnhund. Det fanns 3 stycken som skulle delta i jakten. Men just en fångade mitt intresse. En stor, muskulös hane satt i en bil och såg skräckinjagande ut. Samtidigt var han så söt. Ville gärna klappa honom men ägaren sa ifrån, den här mannen var förutom min pappa den enda som kunde svenska. Hunden var ingen kelhund. Det enda han uppskattade var jakt. Hm... En jaktidiot som dom kallas. Ägaren tog ut hunden i koppel och jag satte mig ner, tittade ner i backen samtidigt som jag sträckte fram handen. Hunden nosade lite på mig och gick sedan därifrån. Ok, inte kärlek vid första ögonkastet. Men väl en bra jakthund. Han gick som "lärare" för en unghund som var med. En unghund som tyvärr ensam fick sköta ett eftersök då en älgkalv hade blivit skadeskjuten. Grov miss av jaktlaget.
Min far fick veta detta dagen efter att kalven skadeskjutits och fått ligga i skogen över natten med sina plågor. Han beslutade sig för att lämna det jaktlaget den dagen på grund av detta. Jag hade gjort samma sak, vissa människor ska inte jaga. Och dessa gubbar, hur trevliga dom än var mot en svensk flicka i ett finskt jaktlag, vet tydligen inte bättre än att skicka en orutinerad unghund på eftersök. Men björnhunden... Han glömmer jag aldrig.
