Jag är så trött... Jag sitter mer eller mindre och sover. Det har jag gjort hela dagen. Orkade inte ens äta lunch idag utan åkte hem. Visserligen stängde dom tidigare pga olika anledningar men... Ja, det var skönt att få komma hem iaf. Har haft en värkande hemlängtan sen jag steg ut i morse.
Tröttheten beror inte på sömnbrist. Jag sover de timmar jag behöver. Ca 7-8 timmar/natt. Nej, jag är trött pga psykiska orsaker. Det är så mycket som snurrar och bråkar i mig och det uttrycker sig i en enorm sömnlängtan. Men jag vet att om jag går och lägger mig nu så kommer jag inte sova inatt. Jag plågar mig själv, självdestruktiv som jag är. Tvingar mig att vara vaken. Funderar på att slita ut kaffebryggaren. Koka kanna efter kanna, hinka i mig den svarta sörjan. Jag vill inte ha kaffe, jag mår illa när jag tänker på det. Vet inte vad jag vill ha... En evighets lång sömn helst. Men jag vet att, tyvärr, så får jag inte som jag vill.
Tankarna ja... De är svarta, kolsvarta... De rör sig bort till en annan dimension. En annan värld. Vacker, varm, lockande och förförisk. En plats där jag kan uppleva lycka. En evig glädje. Inga problem som drar ner mig i min tjocka, tjärliknande tillvaro. Det känns som om kroppen är fast i en tjock, fast gegga. Som kolsvart kvicksand. Sakta drar den mig ner för att till slut kväva mig. Dränka mig i plågor... Är det så här livet ska vara? En evig plåga. Vad har jag för glädjeämnen egentligen? Min familj? Visst, jag älskar er. Men jag måste tänka på mig själv i första hand. Vad jag mår bäst av. Jag har mina djur. Dom har det garanterat bättre utan mig. Hos nån som tar hand om dom dygnet runt. Någon som är hemma med dom konstant. Det är inte jag. Jag är en värdelös djurägare... Vänner? *fnys* Det har jag inte längre några. Iaf inte många. Jag har själv valt ett ensamt liv då det passar mig bäst. Jag är en ensamvarg. Jag trivs bäst när jag får vara ifred. Sköta mitt och inte prata med nån. Det är så jag vill ha det. Skita i allt! Bara vara... Ostörd. Ifred. Ensam... För alltid...
Låter jag dyster? Det är just det jag är. Jag är olycklig. Ledsen, trasig, förvirrad, förtvivlad, besviken, sårad... Säg ett negativt ord och det är jag. Förstår ni? Har jag valt detta? Både ja och nej. Jag vet att jag kan påverka mitt liv så det blir bättre. Men nej... Jag har inte orken. Jag är tom på energi. Jag är slut som människa. Har inget mer att ge... Jag är trött...
